Vårt space

Idag kände jag verkligen för att skriva lite efter att ha fått en ögonöppnare.

I helgen lyssnade jag på Agneta Sjödins podd som jag ofta gör samtidigt som jag gör vardagsgrejer. Denna gång hade hon Louise Strömberg som gäst. De talade om så mycket klokskaper men något som fastnade var att kvinnor idag inte har lika stor plattform som män. Och att det därför ibland skapar en känsla hos oss tjejer att det inte finns plats för alla, vilket i sintur skapar rivalitet istället för systrarskap. Något som är betydligt ovanligare på männens plattform.

Själv tänker jag att detta till största delen märks i yrkeslivet och på fritiden. På hem och familj-plattformen upplever jag betydligt mer vänlighet och förståelse mellan kvinnor.

Tidigare har jag aldrig reflekterat över detta. Det har liksom mer varit ett konstaterande av att jag känt av andra tjejers gard som är uppe och vassa armbågar. Men VARFÖR det varit så har jag inte funderat så mycket på tills jag hörde Agnetas ord i podden. Då slog det verkligen ann i mig. Det kändes så logiskt och sant för mig. Att vara ute i arbetslivet och att ha fritid bland allmänheten är ju faktiskt en relativt ”ny” platform för kvinnor som i århundranden enbart haft sin plats innanför hemmets väggar. I detta mansdominerande område blev det givetvis svårt för en kvinna att ta plats. Det var liksom trångt kan jag föreställa mig. Jag kan riktigt känna med den första kvinnan som modigt försökte armbåga sig fram i en mansdominerande värld. Hur hon fick ta enormt mycket skit, förakt och hån för att ta sig fram. Klart som sjutton att hon blir avig när nästa kvinna sedan fick det lite lättare efterom hon redan gjort det värsta grovjobbet i att bana väg. Trångt var det ju definitivt forfarande. Så även om vi nu långt långt efter kommit avsevärt mycket längre än dem och har det betydligt lättare så är det ännu inte en självklarhet att få rum i ”männesn värld”. Det kan låta förlegat och dumt, men jag känner så starkt att detta generationsarv fortfarande är aktivt!

Till viss del tror jag att vi får skylla oss själva. Vi är alldeles för artiga, försynta och försiktiga. Men framförallt är vi rädda tror jag. Det blir liksom en ond cirkel. Vi stöter bort vår egen möjlighet till stöd genom rivaliteten till andra kvinnor. Det är tillsammans vi blir starka. Tillsammans som vi gör vår platform större. Systrarskapet är stödet vi behöver för att våga ta den plats vi vill ha.

Inom mig viskar en röst ”Det behöver inte vara vi och dom”. Jag hör den, jag förstår den. Det är min längtan efter att plattformen ska vara allas. En plats för alla att verka på oavsett kön. Men för att komma dit behöver vi bli minst lika många kvinnor på plattformen och det sker enbart genom att vi hjälper varandra in. Rivalitet hindrar oss från att komma dit. Så vi behöver börja göra jobbet själva. Vi behöver stötta andra kvinnor som vill vara på plattformen med oss. Vi behöver välkomna dem och förstå att det finns plats till oss alla, om vi bara tar större plats från männen. Garanterat så byggs plattformen ut. Det evolvas till att bli en enda gigantisk plattform för alla. Min själ dansar när jag skriver detta. Det känns så sant och rätt!

Så du som vill ta mer plats i vårt samhälle. Ut och ta din plats! Jag stöttar dig och välkomnar dig med öppna armar.

Kram Ida

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.